En liten lycka på fyra ben

Alltså hörrni. Vet ni vad? Jag ska bli mamma! Valpmamma, förstås. För så kan en ju göra om en inte vill leva ensam. Bilda sin egen familj. Och nu har hon alltså kommit till världen. Min lilla italienska vinthund. Så sent som i måndags och alldeles alldeles perfekt.

Något vardagsnamn har hon ännu inte fått, ty jag har alldeles för många på lager. Det får helt enkelt komma när det kommer. Hos mig är hon i alla fall, om allt går som det ska, om tio veckor. Och ni må tro att jag är lycklig. Så ja, håll nu tummarna för att allt blir bra snälla ni. Detta är min livsinvestering.

Mellolördag och godsaker

Efter visst velande blev det en synnerligen lugn helg för min del. Vi kör liksom lite varannan nu i praktiktider, när tid och ork tryter. Det är dock inte så illa ändå. Särskilt inte när en har så fina vänner i sin närhet. Igår bjöds det exempelvis in till mellomys i min enkla boning och är det mys så är det ju och vad är då inte bättre än lite hembakat? Den här gången blev det två sorters muffins som mina allra bästa emmor snällt smaskade i sig (med en del hjälp av mig såklart).

Choklad/banan och hallon/citron. Inte så pjåkigt alls och utöver detta även en himla go kväll. Och jag tycker ju om dessa brudar så väldigt väldigt mycket. Smartare och mer vettiga tjejer får man leta efter alltså.

(Olssons bild på gottebordet)

Och ja, så är det återigen söndag precis sådär som söndagar är. Knappt ett ciggpaket kvar på kortet, kyla och snålblåst. Jag går mest som på nålar. Längtar efter våren och är inte alldeles nöjd med att det är dags att kliva upp tidigt imorgon igen (men för varje jobbig dag som passerar kommer en bra närmre). Nu, lite skrivarbete som jag borde gjort för längesedan och sen sängen. Det blir bra.

Lite som i leksaksaffären

Det finns väl otaliga saker att roas av. Paddla kajak, klättra i berg eller simma bland hajar är några exempel. Själv älskar jag att gå till optikern. Inte för att köra en synkoll utan främst för att kunna frossa i snygga, fula, tantiga, lustiga, stora eller små bågar. Jag har dock inget synfel. Inte ens lite. Spelar ingen roll hur många undersökningar jag går igenom, de hittar ingenting och jag förblir glasögonlös. Tur då att en kan snylta på sina blindstyren till vänner ibland, så när Emma skulle till optikern idag hade jag satt upp mig som sällskap för längesedan. Ni må tro den lyckan alltså. Lite som ett barn i en leksaksaffär och för en stund kunde jag åtminstone drömma om att vara stolt ägare till ett par fräsiga bågar.

Nu är drömmarna tyvärr inte i närheten av verkligheten, men jag har åtminstone en nödfalls-vinflaska på kylning. Utifall att det hastigt och lustigt skulle bli dags för äventyr, menar jag. Det beror lite på min rödhåriga vän och om jag ens orkar förflytta mig från min plats vid köksbordet. Just nu är jag för trött för att koka en kopp kaffe. Så mycket för att vakna sådär onödigt tidigt som jag av någon anledning gjorde idag. Dåligt tänkt, du lilla orkanhjärna. Annars har jag ju åtminstone fått min portion roligheter för denna dag. Tacktack.

Nästan som sportlov

Hej! Jag har nästan sportlov. I alla fall så nära ett sportlov en kan komma som universitetsstudent. Dvs. jobbar halva veckan hemifrån medan skolungdomarna roar sig i snön/fjällen/med annan vinteraktivitet. Sitter egentligen mest och tittar på snölandskapet utanför och dricker varm sojamjölk med vaniljsocker och är ganska nöjd med att slippa promenaderna i snöstorm alldeles för tidigt på morgonen. Ungefär. Har det ju ganska gott. Katten med. Puss!

Så skriver jag ändå

"Nu tycker jag allt att du bloggar lite dåligt" och "ja jag vet men jag gör ju inget annat än sitter på en buss, jobbar/pluggar eller tar vara på tiden med er" och "men skriv om det då!" Så nu gör jag det. Skriver ändå. Trots att det inte finns så mycket eller kanske egentligen för mycket att skriva om. Ty ack så innehållsrikt livet kan vara när det egentligen kanske inte händer så mycket. Och så många tankar som kan sättas igång men som inte får tid att omvandlas till ord. Det är lite synd men ibland är det annat som får lov att gå före. Som liksom får ta platsen. Typ som att spendera alla hjärtans med first aid kit och de man håller allra närmast eller som att leka charader och skratta sig halvt fördärvad en helt vanlig men ändå ovanlig lördag. Eller som att gå på våffelkalas hos någon man egentligen inte känner men det är ju himla fint ändå så varför säga nej och sedan skynda vidare på inflyttningsfest med alltid lika härliga klassisar. Som nya varma kramar och vänskap man undrar hur man kunnat existera utan och ett hjärta som slår och slår för livet så som det är värt att leva. Jag är så himla privilegierad.

Solstrålar och vårglädje

Åh herreminje, nog är det full rulle alltid. Några hundra olästa blogginlägg att ta igen och skolgrejer att skriva såhär på en söndagskväll. Vill mest stanna kvar i min varma lilla bubbla men är trots allt så himla glad. Mest av allt glad. Det är så roligt att vara vid liv. Att få tillbringa veckan på praktikplatsen jag trivs så bra på. Att när helgen kommer som vanligt få dricka lite för mycket vin och dansa tätt ihop med de jag tycker så mycket om. Att få njuta av den fantastiska vårsolen, vara ensamma tillsammans, kolla på halvbra tv och äta glass i varsin del av soffan. Jag är så glad för varje dag jag kan kliva upp, klappa mig själv på magen och bara vara tillfreds med tillvaron. Vara tillfreds med att vara jag. Och så blir jag så glad för att jag är glad.

Lördagsfrukost i lugn och ro.

Kanske är detta min bästa tid. Min bästa tid när det blir ljusare för varje dag. När alla soltimmar fortfarande ligger framför oss. När hela omgivningen, människorna och världen, vaknar till liv och skakar av sig det tunga vintertäcket. När energin sakta återvänder och småfåglarna kvittrar som aldrig förr. Det är sannerligen något visst och jag lever ju för att längta och våren måste vara gjord för just detta. Så jag är glad och jag längtar. Längtar och njuter av det som komma skall. Som fortfarande ligger på framtiden. Som kommer med våren. Det här kommer att bli så bra.